Om artros
Här kan du läsa övergripande information om ledsjukdomen artros, bland annat om hur diagnosen ställs och vilka symtom som är vanligast.
- Vad är artros?
- Varför drabbas man av artros?
- Hur ställs diagnosen?
- Vad är sjukdomens vanligaste symtom?
- Vad händer i en artrosdrabbad led?
- Hur behandlar man artros?
- Går det att förebygga artros?
Artros (ibland kallat ledsvikt) är en sjukdom som angriper leder och bryter ned brosk, ligament, skelett, menisk, ledhinnor och muskler. Sjukdomen drabbar oftast knän, höfter och lederna i fingrarna, men kan också utvecklas i ryggraden, axlar, käkleden och fötterna. I princip så kan artros drabba vilken led som helst i kroppen och ibland även flera leder samtidigt. Vid artros i flera leder samtidigt pratar man ibland om generaliserad artros.
Artros är en av världens vanligaste sjukdomar och är enligt Världshälsoorganisation (WHO) en av de tio mest invalidiserande sjukdomarna i hög- och högre medelinkomstländer. Det är svårt att säga exakt hur många som drabbas av artros varje år då sjukdomen är svår att definiera. Däremot är det beräknat att cirka var fjärde person i Sverige över 45 års ålder har sökt vård för och fått diagnosen artros. Sjukdomen blir dock allt vanligare, framförallt på grund av att antalet överviktiga i samhället ökar och befolkningen blir allt äldre.
Det är vanligast att artros drabbar personer i medelåldern, men sjukdomen kan även debutera redan i 20–30 års åldern. Att artros endast drabbar "äldre" personer stämmer därför inte. Artros i knä -eller höftleden ses ofta bland yngre personer. Ett exempel på en yngre riskgrupp är individer med en tidigare korsbands- eller meniskskada i knäleden, skador som är vanliga bland idrottare inom sporter som fotboll och handboll.
Artros har ofta flera olika orsaker där bland annat ärftliga faktorer, livsstil, tidigare ledskador, ålder och kön spelar roll. Till exempel så är knäartros mer vanligt hos kvinnor, där insjuknade ökar kraftigt efter klimakteriet.
Artros är också vanligt efter en tidigare ledskada men det kan dröja 10-15 år efter skadetillfället för sjukdomen att utveckla sig. Negativ påverkan på leden kan uppkomma efter meniskskador, korsbandsskador, frakturer och ledbandsskador där kraftöverföringen eller stabiliteten i leden har försämrats.
Artros kan alltså uppstå i en normal led som är utsatt för onormala påkänningar, men också som resultat av normal användning av en led som av någon orsak är försvagad. En sådan orsak kan exempelvis vara en ärftlig svaghet i ledbroskets uppbyggnad.
Diagnosen artros bör i de allra flesta fall kunna ställas vid en klinisk undersökning utifrån symtom, riskfaktorer och sjukdomshistoria. En röntgen behövs alltså normalt inte för att ställa diagnosen. Röntgen påvisar relativt sena förändringar av artros och görs oftast för att utesluta andra orsaker till symtomen.
De vanligaste symtomen för artros är periodvis stelhet, smärta och svullnad i leden. Däremot kan symtomen bero lite på vilken led det är som är drabbad. Vid knäartros så gör det oftast som mest ont när man belastar knät, medan höftartros ofta gör ont i vilande tillstånd. Artros i fingrarna kan bidra till knutor på fingerlederna vilket kan vara väldigt smärtsamt och det kan bli svårt att öppna och stänga handen på samma sätt som förr.
Trots att forskning har uppmärksammat att artros inte endast är en brosksjukdom utan även omfattar andra vävnader, har majoriteten av all forskning om artros fokuserat på ledbrosket. Därmed är också kunskapen om denna vävnad störst, vilket gör det möjligt att enklare förklara vad som händer med just brosket i en artrosdrabbad led.
I en led möts två eller fler ben. Ytorna på benen som möts är täckta av ett tunt brosklager. Brosklagret finns där för att skydda benet så att det inte skadas eller slits. Mellan dessa ytor finns också ledvätska som håller brosket halt och bidrar till att benen enkelt glider mot varandra för att minska friktion och jämnt fördela belastningen när vi rör på oss. Det är ledvätskan som står för näringstillförseln till brosket och därför måste leden både belastas och avlastas så att ledvätskan kan tryckas ut ur brosket och sugas in igen. Man brukar säga att brosket är som en tvättsvamp. När en led belastas så trycks ledvätska ut ur brosket. När det sedan avlastas sugs näringen från ledvätskan som håller brosket glatt, in igen. Vid artros så bryts detta brosk ned vilket gör att det blir svårt för benen att glida problemfritt mot varandra och ledhinnan, som omger leden, kan bli irriterad. Detta kan resultera i stela och smärtsamma leder.
För överviktiga individer kan en viktnedgång vara det första behandlingssteget för att lindra symtom vid knä- och höftartros. Däremot är grundbehandlingen för artros som gäller för alla artrospatienter, utbildning och fysisk träning. Att lära sig mer om sin sjukdom och få egenvårdstips är viktigt, likaså är regelbunden fysisk träning. Träning har visat sig minska artrossmärtor till liknande grad eller mer än vad smärtstillande läkemedel gör. Dock är det viktigt att individanpassa sin träning för att på bästa sätt förbättra sin funktionsnedsättning och minska smärtor. Ett bra alternativ är att anmäla sig till en artrosskola för att lära sig mer om artros och egenvård och få tillgång till ett individuellt träningsprogram. Vid starka smärtor kan smärtstillande som paracetamol eller NSAID preparat (till exempel ibuprofen, diklofenak, naproxen) vara ett komplement till grundbehandlingen. Smärtstillande läkemedel ska dock alltid användas med försiktighet, särskilt om man redan har eller löper hög risk för att utveckla hjärt- och kärlsjukdomar. Ibland kan injektioner med till exempel kortison minska inflammation i leden. För en mindre andel artrospatienter som inte upplevt tillräcklig god effekt av övriga behandlingsmetoder kan en operation med konstgjord led (protes) bli aktuell.
Det går att minska sin risk för att drabbas av artros eller minska sina symtom om man redan har artros, genom att påverka sådant man i de flesta lägen har kontroll över, bland annat sin fysiska aktivitet och sin kroppsvikt. Att motionera sina leder regelbundet och att försöka hålla en normalvikt är två faktorer som kan hjälpa till att förebygga artros och minska symtomen. Det är dock viktigt att tänka på att allt för intensiv träning (speciellt inledningsvis) kan ge ökade problem.
Att vara aktiv inom vissa idrotter ökar risken för akut ledskada. Det finns idag skadeförebyggande träningsprogram för att minska risken för knäskador vid sporter som handboll och fotboll där det finns en relativt hög skaderisk. Det är viktigt att dessa träningsprogram uppmärksammas av idrottsklubbar och ingår i den vanliga träningen. På så sätt kan allvarliga knäskador som riskerar att leda till artros senare i livet i största möjliga mån undvikas.