Vad händer i leden?

När artros drabbar en led påverkas hela leden, det vill säga brosk, ledhinna, ledkapsel, ledvätska, menisk, ligament, muskler och skelett. Exakt i vilken ordning leden påverkas är inte fastställd och kan säkert variera, men det huvudsakliga tecknet på sjukdomen är att ledbrosket tunnas ut och blir ojämnt, vilket ytterligare försämrar ledens funktion.

En hälsosam led består av ett relativt tunt brosklager på ytorna av de ben som möts i leden. Dessa broskytor hålls också glatta med hjälp av ledvätska som gör att broskytorna glider problemfritt utan friktion för att underlätta rörelse och fördela kroppsbelastningen jämnt. Eftersom brosk behövs i leden för att agera stötdämpare mellan dessa två ben, så blir det ett sämre ”skydd” när brosket i leden successivt försvinner. Detta resulterar i att det blir ökad mekanisk belastning på omkringliggande skelett och benmärg. Benmärg innehåller mycket nervtrådar vilket kan ge upphov till smärta. Skelettet kan få formförändringar och benpålagringar (så kallade osteofyter).

Hela leden påverkas

När ledhinnan blir inflammerad, börjar den producera mer ledvätska, vilket gör att leden svullnar upp och gör ont. Både ledkapseln och ligamenten kan bli tjockare och töjas ut. I takt med att artrosen förvärras, försvagas också ofta musklerna runt omkring leden och rörligheten minskar. I senare skeden av sjukdomen kan vinkelfelställning i leden förekomma. Ett exempel på detta är hjulbenthet eller kobenthet hos dem med knäledsartros.

Man kan säga att de vanligaste förändringarna i en artrosdrabbad led är brosknedbrytning, benpålagringar och en inflammerad ledkapsel. I knät är det också vanligt med trasiga menisker. Det mesta av detta syns dock inte på en vanlig röntgenbild förrän sjukdomen har funnits en tid och är anledningen till varför artros i första hand bör vara en så kallad "klinisk diagnos", det vill säga som sätts baserat på sjukdomshistoria, förekomst av riskfaktorer, samt symtom och fynd vid undersökning.

Symtom är viktigast att gå efter

Sambandet mellan det man ser på röntgen eller magnetkamerabilder och symtom är ofta oklart, vilket gör att en bildundersökning kan ofta vilseleda både läkare och patienten själv. Till exempel är det hög risk för fynd som inte har någon betydelse för symtombilden (så kallade bifynd), vilket kan trigga onödig oro eller onödiga åtgärder.