Meniskskada

I varje knäled finns det två menisker, den inre (mediala) och den yttre (laterala). Meniskerna är halvmåneformade broskskivor som ger knät stabilitet och hjälper till att fördela krafterna som överförs i knäleden. Meniskerna är därför viktiga för en normal knäfunktion. När en menisk går sönder, påverkas kraftöverföringen i leden vilket gör att belastningen på ledbrosket blir ojämn. Detta kan på sikt bidra till en ökad risk för utvecklandet av artros.

Vanligt bland unga idrottare

En traumatisk meniskskada är vanligast bland idrottsutövande individer och uppstår antingen isolerad eller i kombination med andra skador i knäleden. Det är vanligare att den inre menisken går sönder, eftersom den är mindre rörlig än den yttre. Traumatiska meniskskador kan skapa problem som smärta, upphakningar eller låsningar i knät. Till följd av detta kan de ibland behöva opereras med titthålskirurgi (artroskopi) för att antingen plocka bort den del av menisken som är skadad (meniskresektion) eller sy ihop den skadade menisken (meniskreperation). Artroskopi innebär att en läkare gör små hål i huden för att kunna föra in en kamera i knät och se inuti leden på en bildskärm medan hen arbetar inne i leden med instrument via andra ingångshål.

En meniskreparation är möjlig vid vissa typer av traumatiska skador men kan endast utföras i de fall där den blodförsörjda delen av menisken närmast ledkapseln bedöms kunna läka ihop. Det tar dock längre tid att återhämta sig från en meniskreparation (flera månader) jämfört med en meniskresektion där återhämtningstiden endast är ett par veckor.

Degenerativ meniskskada i medelåldern

En degenerativ meniskskada uppstår ofta i medelåldern och är vanligare än en traumatisk skada. Vi vet fortfarande ganska lite om dessa ”skador”, men forskning pågår för att lära sig mer om dem. De verkar uppstå på grund av ålders- och/eller sjukliga förändringar som sker över en lång tid. Meniskerna blir till exempel skörare med åldern och kan tillslut gå sönder utan akut ledtrauma. Ungefär en tredjedel av alla över 50 års ålder har en trasig menisk men majoriteten har inga besvär och vet oftast inte ens om det. Degenerativa meniskskador behöver i regel inte opereras utan smärtan beror oftast på andra orsaker och behandlas lika väl med rehabilitering hos en fysioterapeut. Forskning har till och med visat att en så kallad ”låtsas-meniskoperation” ger lika goda resultat som en ”riktig” operation. Eftersom man relativt ofta finner degenerativa meniskskador tillsammans med redan befintlig artros i knät, ska rehabilitering och träning rekommenderas som den primära behandlingsmetoden om man har smärta i knät som visar tecken på artros.

Meniskoperation ökar risken för artros

Ungefär hälften av alla individer med en trasig menisk som genomgått en meniskoperation för att plocka bort en del av eller hela menisken utvecklar artros efter 15–20 år. De löper cirka 3–7 gånger så stor risk att utveckla artros än de som har en oskadad knäled med hela menisker. Den ökade risken beror främst på om skadan var traumatisk eller degenerativ, samt förekomst av andra riskfaktorer (till exempel övervikt). Även personer som inte har genomgått denna typ av meniskoperation löper ökad risk för artros på sikt eftersom det ofta sker en förlust av meniskens viktiga funktioner när menisken skadas. Det är ännu inte helt klargjort om en reparation av menisken minskar risken för artros, men förhoppningsvis är det fallet, även om en viss förhöjd risk troligen kvarstår.