Korsbandsskada

Inne i knäleden finns två korsband, det främre och det bakre. Korsbandens huvudsakliga uppgift är att stabilisera knät.  De flesta korsbandsskador inträffar på det främre korsbandet och mellan 6 000–7 000 personer per år i Sverige råkar ut för en korsbandsskada. Cirka 80% av dessa drabbas också av en samtidig ledbands-, menisk- eller broskskada. Det är alltså relativt sällan att man råkar ut för en isolerad korsbandsskada, det vill säga att man endast skadar korsbandet vid skadetillfället.

När korsbandet går av kan det kännas som att något ”går sönder” i knät. Akut smärta kan uppstå, men det händer också att smärtan kommer i efterhand. Några timmar efter skadan kan knät ha svullnat upp och göra ordentligt ont när man står på det skadade benet. En främre korsbandsskada kan ofta diagnostiseras vid en klinisk undersökning med hjälp av ett så kallat Lachman test, där stabiliteten i knät testas. En röntgenundersökning bör också göras för att utesluta skelettskada och ofta är det även nödvändigt med en magnetkameraundersökning för att diagnostisera eventuella andra skador i leden.

Fler kvinnor som skadar sig än män

Unga kvinnor löper 3 till 5 gånger så stor risk att drabbas av en korsbandsskada. Det är inte helt klart varför, men det tros bero på en kombination av hormonella och anatomiska faktorer. Till exempel så har kvinnor ofta mindre muskelmassa runt knät som gör att knät inte är lika stabilt som det är hos män. Ny forskning har även visat att gener kan spela en betydande roll för korsbandsskador.

Sambandet mellan skada och artros

En korsbandsskada medför på sikt en ökad risk för knäledsartros. Inom 15–20 år uppvisar cirka hälften av de skadade symtom som vid artros i knät. Eftersom de flesta som skadar korsbandet är under 30 år, drabbas många av artros redan i arbetsför ålder. Att leva med artros och nedsatt knäfunktion när man fortfarande är aktiv i arbetet och i vardagen kan medföra en negativ inverkan på livskvaliteten. De exakta orsaksmekanismerna mellan en korsbandsskada och artros är fortfarande något oklara men det har sannolikt att göra med biomekaniska och biokemiska förändringar som sker i leden efter skadan. Andra skador som uppstår i samband med skadetillfället, till exempel en meniskskada, har ofta också stor betydelse.

Kirurgisk eller icke-kirurgisk behandling

En korsbandsskada kan behandlas både operativt (titthålskirurgi med så kallad korsbandsrekonstruktion och efterföljande rehabilitering) eller med rehabilitering utan operation. Valet av behandling beror i de flesta fall på hur stabilt knät är, vilka andra skador det finns i knäleden samt vilken typ av fysisk aktivitetsnivå man förväntas uppnå efter rehabiliteringen. Är man elitidrottare så är operation ofta att föredra. Studier har dock visat att för de allra flesta patienter så uppnår de båda behandlingsstrategierna liknande resultat vad gäller knäfunktion och symtom. Risken för att drabbas av artros är ungefär lika stor oavsett val av behandlingsstrategi. Rehabilitering utan operation bör således rekommenderas i första hand som initial behandling för en korsbandsskada. Skulle rehabilitering utan operation inte visa sig ge tillfredsställande resultat, kan man operera i ett senare skede.

Minimera risken för ny skada

Att genomgå en operation där man återskapar korsbandet innebär inte att man direkt kan återgå till sin idrott. Rehabilitering av muskelstyrka och koordination bör pågå i minst 6 månader innan man kan komma tillbaka till någorlunda aktivitet. För att minska risken för en nya skada bör man helst ha rehabiliterats i minst 9–12 månader innan man återgår till sportandet. Ungefär 25% av alla idrottare skadar korsbandet på nytt efter sin korsbandsrekonstruktion, vilket ofta beror på för tidig återgång till för hög fysisk aktivitet. Muskelfunktionen behöver tid för att tränas upp och det är viktigt att man tränar målmedvetet och har tålamod.