Vi har nu fått möjlighet att intervjua tre experter på artros i handens leder. Genom det har vi fått hjälp att besvara bl.a. några av de frågor vi upplever vanliga i vår kontaktmail samt i våra sociala kanaler. Vi har också fått ta del av mycket värdefull information och fakta om artros i handleden, tumbasleden samt fingerlederna.
På Skånes universitetssjukhus, Handkirurgi rehab i Malmö arbetar Freya Kristjansdottir, leg. Arbetsterapeut och MSc, Sara Larsson, leg. Fysioterapeut, PhD och specialistfysioterapeut inom ortopedi samt Katarina Mortazavi, även hon leg. Fysioterapeut, MSc och specialistfysioterapeut inom ortopedi.
Det är möjligt att få artros i alla handens leder men de vanligaste är tummens CMC led, interphalangeallederna (PIP-lederna – Bouchards artros, DIP-lederna – Heberdens artros) och STT-leden (scaphoideum, trapezium, trapezoideum). Man kan även få artros i handleden (radiocarpalleden eller distala radioulnarleden).
Orsaken till handledsartros är ofta posttraumatisk samt efter fraktur eller ligamentskada som engagerar scaphoideum. De vanligaste riskfaktorerna för CMC och IP-ledartros är kvinnligt kön, ärftlighet och övervikt. Artros i CMC och IP-lederna är vanligare hos kvinnor till skillnad från handledsartros som är vanligare hos män.
Om man drabbats av artros i handens leder till följd av ärftlighet och/eller efter en tidigare ledskada kan man försöka påverka att artrosen inte utvecklas ytterligare och försvåras genom att träna muskler runt lederna, använda ortos (stödskena) vid belastning och använda avlastande hjälpmedel. Alltså stärka, skydda och avlasta leden. Eftersom det finns en koppling mellan övervikt (kroppsfettprocent) och handartros så är det också möjligt att påverka handartros genom viktminskning och allmän träning.
Till artrosportalen får vi ofta frågor gällande hjälpmedel som kan fungera vid artros och vi har fått några tips:
Freya, Katarina och Sara berättar att det finns några generella principer som är bra att tänka på vid nedsatt handfunktion/artros. Det första är förstorat grepp, t.ex. på pennor, bestick eller tandborsten. Att greppa runt en större yta gör att man inte behöver använda lika mycket kraft som vid ett tunt/smalt grepp. Det finns pennor, bestick etc. att köpa som har tjockare skaft men det går också att göra själv får vi veta. Med hjälp av t.ex. cellgummislang som används vid rörisolering kan man själv göra sin penna eller tandborste mer greppvänlig.
En annan bra funktion är fjädrande handtag, på en sax gör detta att du kan använda kraften i helhandsgreppet i stället för att belasta tummen. Det finns också en bra plocktång med fjädrande skaft som kompenserar för pincettgreppet.
Antihalkmaterial på de redskap eller verktyg man använder gör att man kan fokusera kraften på det som ska utföras istället för att behöva förhindra att redskapet glider runt. Har inte det redskap du ska använda antihalkyta är det möjligt att t.ex. ta på sig en handske som skapar friktion. Diskhandskar eller arbets-/styrketräningshandskar har ofta sämskskinn eller annan greppvänlig yta.
Den sista principen vi fick med oss var vinklat skaft , t.ex. på en kniv eller osthyvel, detta gör att man kan jobba med rak handled. Även andra köksredskap så som stekspade och visp finns med vinklade skaft.
Ett av de hjälpmedel som vi får veta är uppskattat av många patienter med tumbasartros är just plocktången som finns beskriven ovan. Att använda sig av pincettgreppet är ofta smärtsamt vid tumbasartros och att få fatt i t.ex. metallfliken på tandkrämen, plastremsan på medicinburken eller dra upp dragkedjan på skorna kan vara både svårt och smärtsamt.
Att prova en plocktång kan alltså vara ett bra tips om man inte redan gjort det.
Håll utkik även kommande veckor efter fler texter på tema "Artros i handled och fingrar".
